Mitt i juni var det dags för svenskarna i Wellington att uppmärksamma en svensk vintertradition: Lucia. Vi samlades i en lokal där det var dekorerat med ljus och lampor och slog oss ner tillsammans. Jag var där med både kompisar och familjen, det var väldigt kul att dela med mig av detta med dem. När det släcktes ner och sången började kände jag faktiskt att ögonen tårades. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag tror att det var känslan av att vara hemma igen. Alla sånger var på svenska, det luktade av julfika och det var helt enkelt som att resa tillbaka i tiden till när jag var yngre och tittade på Luciatåg i skolan.
Barnen tyckte att det var roligt och spännande. De förstod visserligen inte vad som sjöngs men tyckte att det var fina sånger. Fika och mat gillade de också.
Det var många svenskar där och för en stund kändes det som att jag var hemma igen. Att höra alla prata, att äta lussebullar och dricka glögg - ja, det var verkligen Lucia. Så himla härligt.
0 kommentar(er)
