andreanz.blogg.se

Och så var dagen där
Måndag 16 juli. 
 
Måndag 16 juli. 
 
Måndag 16 juli. Den dagen hade varit i min kalender under en lång tid som en dag av sorg och spänning. Så länge hade jag både sett fram emot och fasat inför denna dag. Dagen då det var dags att säga hejdå till ett äventyr och hälsa på ett annat. Och nu var den här. Den exalterade delen av mig var helt på rast under första delen av denna dag. Det var en väldigt tyst färd till flygplatsen eftersom varken jag eller Andrea kunde prata. Vi satt båda och tänkte på vad som skulle komma härnäst. Att säga hejdå var svårt. Nu var ju allt helt plötsligt verkligt. Vi stod där med tårar i ögonen och tackade för allt innan vi sa hejdå. Där satt jag nu med en tårögd Julie och vi båda sätt tysta. Det fanns inget som vi kunde säga just där och då. Vi visste nog vad den andra tänkte. 
På flyget var vi också tysta, men några fler ord utbyttes nu. Vi försökte att se fram emot våra kommande dagar. Men än så länge var det ännu för nära inpå, så vi tittade ut genom fönstret eller stängde ögonen för en stund. 
Jag har funderat ett tag på vad jag kan skriva. Men jag inte kommit på så mycket. Ska jag vara helt ärlig har jag fortfarande inte riktigt smält att jag är har lämnat Nya Zeeland. Det fantastiska landet där jag upplevt några av de mest underbara sakerna i mitt liv. Detta är inget hejdå för evigt! Jag ska komma tillbaka. Så, istället för ett farväl: hejdå, på återseende! 
Dags att säga hejdå
Då var det dags. Efter ett år på Nya Zeeland var det nu dags att packa mina saker och sätta mig på ett plan för att flyga ut ur landet. Min packning gick både enkelt och inte alls. Att packa inför en resa brukar betyda att man funderar över vad som ska med och inte, men i detta fall behövdes inte det. Allt skulle med! Samtidigt var det svårt att plocka ner del efter del av mitt rum. Att packa ihop hela mitt liv, det var ju trots allt det jag gjorde. För varje del av rummet som rensades blev det mer och mer naket. Min prägel på rummet försvann millimeter efter millimeter och jag började se ut över ett väldigt tomt rum. Förutom mina två stora resväskor där nu allt fanns. 
När jag såg ut över rummet kom den första förståelsen att "Det här är över nu" - jag förstod för en sekund vad som höll på att hända. Mitt liv som jag byggt upp på Nya Zeeland var nu nerpackat i två (tunga) väskor. Mina kompisar hade jag sagt hejdå till och jag hade tillbringat min sista dag i Wellington. Det är något bisarrt över det hela när man packar ner sitt liv. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt, samtidigt tror jag inte att det räcker om man inte gjort något liknande själv.
 
Att säga till hejdå till barnen var... Konstigt. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vårt hejdå blev väldigt hastigt så ingen av oss hann riktigt förstå att det var sista gången vi kunde krama om varandra. Där och då kändes det skönt, jag grät i bilden tillbaka hem och bröt ihop när jag själv i huset. Men just där och då förstod jag inte. Nu i efterhand önskar jag att det varit ett längre hejdå. Fullt av tårar. Tårarna har kommit i efterhand, när jag bit för bit inser att det faktiskt är slut. Min tid på Nya Zeeland är över. Ett år går fort. För fort.
 
Jag klarar inte riktigt av att titta på bilder på barnen. Men här kommer ändå en. 
Om det är något den här upplevelsen har lärt mig är det hur snabbt ett år passerar. Jag har verkligen fått ett kvitto på precis hur långt ett år är. Det gäller att ta vara på ögonblicken, för innan man vet ordet av så är de borta. 
Vår sista dag i Wellington
Det var en del planerat inför sista dagen i den vackra staden Wellington. Så många gånger vi varit där innan, men denna gång upptäckte jag en massa nya saker. Så blir det när man har en sista möjlighet att se något, kanske någonsin. Många av sakerna var inte alls nya utan bara saker som jag inte lagt märke till tidigare. Men en sak var helt ny! När jag mötte Nora på stationen gick det runt en massa människor i mantel och med trollstav. Vi var såklart tvungna att se vad det var: ett tåg som åkte till The Wizarding Academy! Så himla coolt. Tyvärr kunde vi inte åka med det, men det var kul att se alla barn som var så glada över den här upplevelsen.
En attraktion som jag alltid har sett besökte vi såklart även denna dag. Jag pratar om hamnen och promenaden längs vattnet. Och jag måste säga att det var om möjligt vackrare än vanligt... Vädret var dessutom till vår fördel och det gjorde det magiskt! 
Det var inte bara glada miner, jag och Julie var väl glada över att se staden men också väldigt ledsna över att det var vår sista dag. Att göra allt en sista gång är väldigt intressant grej, man fattar inte riktigt att det är sista gången samtidigt som man gör det. Jag försökte att vara positiv genom det hela och såg det fina i att se allt detta och njuta av det. Marknaden var rolig att gå en vända på. 
En sista milkshake blev det! Och att den var gratis gjorde det inte sämre. 
En sista blick bland matmarknaden. 
Vår sista aktivitet under vår dag var att kolla på fyrverkerier. Det var för det maoriska nyåret - men jag såg det som ett firande för ett avslut på ett helt fantastiskt år. 
Och såklart en sista bild innan det var dags att lämna detta bakom oss.