andreanz.blogg.se

Och så var dagen där
Måndag 16 juli. 
 
Måndag 16 juli. 
 
Måndag 16 juli. Den dagen hade varit i min kalender under en lång tid som en dag av sorg och spänning. Så länge hade jag både sett fram emot och fasat inför denna dag. Dagen då det var dags att säga hejdå till ett äventyr och hälsa på ett annat. Och nu var den här. Den exalterade delen av mig var helt på rast under första delen av denna dag. Det var en väldigt tyst färd till flygplatsen eftersom varken jag eller Andrea kunde prata. Vi satt båda och tänkte på vad som skulle komma härnäst. Att säga hejdå var svårt. Nu var ju allt helt plötsligt verkligt. Vi stod där med tårar i ögonen och tackade för allt innan vi sa hejdå. Där satt jag nu med en tårögd Julie och vi båda sätt tysta. Det fanns inget som vi kunde säga just där och då. Vi visste nog vad den andra tänkte. 
På flyget var vi också tysta, men några fler ord utbyttes nu. Vi försökte att se fram emot våra kommande dagar. Men än så länge var det ännu för nära inpå, så vi tittade ut genom fönstret eller stängde ögonen för en stund. 
Jag har funderat ett tag på vad jag kan skriva. Men jag inte kommit på så mycket. Ska jag vara helt ärlig har jag fortfarande inte riktigt smält att jag är har lämnat Nya Zeeland. Det fantastiska landet där jag upplevt några av de mest underbara sakerna i mitt liv. Detta är inget hejdå för evigt! Jag ska komma tillbaka. Så, istället för ett farväl: hejdå, på återseende!