andreanz.blogg.se

Då var det dags. Efter ett år på Nya Zeeland var det nu dags att packa mina saker och sätta mig på ett plan för att flyga ut ur landet. Min packning gick både enkelt och inte alls. Att packa inför en resa brukar betyda att man funderar över vad som ska med och inte, men i detta fall behövdes inte det. Allt skulle med! Samtidigt var det svårt att plocka ner del efter del av mitt rum. Att packa ihop hela mitt liv, det var ju trots allt det jag gjorde. För varje del av rummet som rensades blev det mer och mer naket. Min prägel på rummet försvann millimeter efter millimeter och jag började se ut över ett väldigt tomt rum. Förutom mina två stora resväskor där nu allt fanns. 

När jag såg ut över rummet kom den första förståelsen att "Det här är över nu" - jag förstod för en sekund vad som höll på att hända. Mitt liv som jag byggt upp på Nya Zeeland var nu nerpackat i två (tunga) väskor. Mina kompisar hade jag sagt hejdå till och jag hade tillbringat min sista dag i Wellington. Det är något bisarrt över det hela när man packar ner sitt liv. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt, samtidigt tror jag inte att det räcker om man inte gjort något liknande själv.

 

Att säga till hejdå till barnen var... Konstigt. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Vårt hejdå blev väldigt hastigt så ingen av oss hann riktigt förstå att det var sista gången vi kunde krama om varandra. Där och då kändes det skönt, jag grät i bilden tillbaka hem och bröt ihop när jag själv i huset. Men just där och då förstod jag inte. Nu i efterhand önskar jag att det varit ett längre hejdå. Fullt av tårar. Tårarna har kommit i efterhand, när jag bit för bit inser att det faktiskt är slut. Min tid på Nya Zeeland är över. Ett år går fort. För fort.

 

Jag klarar inte riktigt av att titta på bilder på barnen. Men här kommer ändå en.