Det börjar sakta närma sig tiden för att lämna familjen här på Nya Zeeland. Två och en halv månad. Sedan är det dags att säga hejdå. Att tiden har gått så fort at helt sjukt och jag kan inte fatta det. Jag har alltså varit här i över NIO månader. What?! Jag brukade ha dålig koll på tid hemma i Sverige också men detta är galet, jag är så disorienterad när det gäller tid att det är galet.
Så, med insikten att det snart är dags att ge sig av började jag kolla på alternativ för min hemresa, eller att inte alls åka hem. Eller alltså, någon gång kommer jag väl hem... Men inte än. Jag är inte klar med mitt äventyr än. Såhär avslappnad och lycklig har jag nog aldrig varit - det känns verkligen som att jag gör något jag är menad att göra. Allt är liksom i sin ordning. Tillbaka till ämnet nu då! Som sagt, jag började kolla på vad jag har för möjligheter. En tanke som kom upp var att fortsätta med au pairandet i Australien. Och jag började söka! Jag skrev upp mig på en hemsida och det började direkt komma upp en massa familjer. Efter två veckor hittade jag en riktigt härlig familj i Brisbane. Två pojkar. Bra ålder. Supermysiga! Så, i juli efter att jag sagt hejdå till alla här, åker jag till Australien för att fortsätta mitt äventyr. Spännande! Här på kartan ser ni vart jag ska bo från juli.
Något som gör det hela ännu mer spännande är att Julie kommer att åka med mig till Sydney där vi har några dagars semester! Sedan beger hon sig hemåt och jag flyger upp till familjen.
Jag pratade med Andrea om det faktum att jag snart åker och att det är skönt med lite tid emellan för att smälta allt. Samtalet slutade med att vi båda stod i tårar. Det kommer vara svårt att säga hejdå till alla. Jag menar. Efter den här tiden har vi kommit så nära varandra. Och hur ska jag kunna säga hejdå till Asha och Hugo? Tanken kommer upp i huvudet lite då och då - under stunder när vi gör något mysigt eller roligt. Jag inser hur värdefulla de ögonblicken är och att de inom en hyfsat snart framtid kommer att ta slut.
Och, hur känns det att inte åka hem till Sverige? Av alla jag pratat med om det här är det ingen som varit förvånad över att jag valt att stanna. Innerst inne visste jag kanske också att det var så, det kändes så naturligt när jag fattade beslutet... För mig är det inte egentligen människorna hemma som skulle kunna få mig att ändra mig. Ska jag vara helt ärlig är det jobbigt att skjuta upp tiden innan jag får se alla. För någon dag sedan såg jag artikel om anledningar att man ska åka till Sverige - jag läste den med en skeptisk blick. Men när jag var klar upptäckte jag hur jag faktiskt saknar mer av Sverige än jag trodde. Det är små saker som vi gör annorlunda eller traditioner som man inte tänker så mycket på när man är hemma. Ett exempel är att det är Valborg imorgon. Det firas inte här. De små sakerna som gör att man märker av skillnaden.
Men trots att jag saknar folk hemifrån och även en del annat, så är jag säker på att jag fattat ett bra beslut. Jag kommer att komma hem och kunna kolla på majbrasan, dricka julmust och äta ostbågar. Just nu tänker jag bara njuta av allt jag har här...
0 kommentar(er)
